Hasta luego vid vägs ände

Som de närmast sörjande redan uppmärksammat har min tid som utomstående observatör av det spanska landet, dess folk och seder, nått sitt slut. Därför känns det som att bloggen Spanish sketches har fyllt sin funktion.

Jag tackar för den här tiden. Och ber postumt om ursäkt för den bitvis undermåliga skisseringen av Spanien (och en hel del annat obskyrt).

Tankar medan min tallrik töms av hungriga händer

Ett nytt fenomen har smygit sig in i den madrilenska stadsbilden. Bänka er, för nu erbjuder Madrid inte bara ett stadigt ökande antal hemlösa och tiggare i gatuhörn och tunnelbana, "vanliga" spanjorer skjutandes kundvagnar med metallskrot, eller tömmandes pappersinsamlingscontainrar. Nu kan du dessutom få uppleva livs levande människor som kommer fram till bordet på terassen där du sitter och äter, för att be om dina matrester. Brödskarvar, köttlösa kycklingben, bortskurna fettslamsor - det slukas, och fort går det.

Klyftorna mellan de som har och inte har börjar bli så avgrundsdjupa och vida att det ter sig som en ny form av postkolonialism. Fast på hemmaplan, utan att lämna Europa. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan detta kommer förklaras genom någon förklädd variant på de rasbiologiska ideologierna från det gamla Europa. Och de som har, de kommer bli så nöjda - det är inte vårt ansvar!

När du har en barfota gravid kvinna framför dig, som med smutsiga händer plockar resterna från din tallrik - då är det svårt att skapa det nödvändiga avstånd som behövs för illusionen om att vi är på väg åt rätt håll; att idéen om människans okränkbara värde kanske inte var mer än en paragraf på ett papper som skrevs för länge, länge sedan. 

Pay it forward - februari 2012

Efter en med Norrlands mått rekordkort vinter, så sken vårsolen över Madrid. Den sken även över mig, där jag satt i Retiro-parken och läste i lugnan ro. Plötsligt sänkte sig en skugga över mig, i form av en äldre herre i 65-års åldern.
- Blondie! Hur går det med studierna? Och med den introduktionen satte han sig ner bredvid mig, och började hala sitt positiv.

Efter tio minuter stod det klart att det var en bitter, misogyn herre jag hade att göra med. Frun och han hade skiljt sig 15 år tidigare - tvisten efter skilsmässan räckte nästan lika länge som deras äktenskap. Ingen flickvän hade han, fast han bra nog gärna skulle vilja. Jag tänkte föreslå att om han provade med att sluta kamma nackhåret över flinten (med en precision som lämnade kammens alla tänder synliga på skulten), kanske det skulle gå bättre. Men hej! man är ju en god medmänniska, så jag föreslog något  mer konstruktivt.
- Kanske om du provade att gå och dansa?
- Jo, det gjorde jag i fredags. Dansade hela kvällen med en peruanska. Hon verkade mör som smör, men när dansen var slut, och jag bjöd med henne hem, så var det bara ursäkter: (härmandes kvinnlig röst) "Åh nej, jag kan inte, men vi kanske kan dansa mer en annan gång?". Bah. Typiskt kvinnfolk. Jag skulle kanske varit mer bestämd och hårdhänt? Det är ju många kvinnor som gillar det. Men vet du vad jag sa till henne då? Jo, jag frågade om hon inte ville komma upp en stund för att kolla på TV ändå? Hä hä! Kolla på TV! Fattar du?

Från denna bekännelse över misslyckad erövring, så var det inte långt till nästa. Efter att han berättat att han inte varit med en kvinna på tre år, frågat mig om jag trodde att man glömde hur man gör ("hä hä"), så var det alltså dags för kulmen av detta gemytliga samtal mellan två olika generationer.
- Men du då? Du verkar ju vara över 30. Har du barn? Nähä. Gift? Nähä. Ja pojkvän, men jag vet att ni kvinnor har olika tycken. Jag skulle väl kunna vara något för dig? Jag har flera hus, jag har pengar. Följ med mig hem till Torrejón, varför inte?

Insikten medan jag ilsket stegade därifrån i vårsolen: äldre spanska män ser dig sällan som en medmänniska. De ser dig som en människa de skulle kunna ligga med. Och går inte det, så kan de i alla fall göra dagen lika sur för dig som den är för dem.

Who's gonna throw that minstrel boy a bone?

Det här är spansk humor från 90-talet, och jag önskar innerligt att jag kunde säga att mycket har hänt sedan dess. Men nej, det här är än i dag representativt för vad spanjorerna anser vara riktigt kul. Kombinationen minstrel och drag - kan det bli bättre? Ja, hittepå-engelska i falsett med pruttljud samt en enorm lösrumpa. 

Det är lågt på så många olika nivåer att man nästan drabbas av svindel.

This is not a crisis

Förra veckan var jag tillbaka till Barcelona för första gången sedan 2004. På gatan där jag en gång bodde, Carrer del Carmen, sökte gäng av unga människor igenom sopkorgarna. Mitt gamla hus, som 2002 var nyrenoverat och fräscht, var nu täckt av grafitti; det hade liksom förlorat lystern och framtidsandan som kvarteret Raval genomsyrades av när jag bodde där.

Åter i Madrid tar jag en taxi hem. Chauffören är kort, verkar åldrar i förtid, hopsjunken. Som om  tyngden av världens sorger vilade på hans axlar.

Han svarar enstavigt på mina frågor. Ända tills jag frågar om han ofta kör kunder till flygplatsen, och om han då brukar stanna där för att vänta in nästa kund.

Nu för tiden får man vänta två, tre timmar på en ny kund efter att man kört någon till flygplatsen. Mina arbetspass ligger på16 timmar - sedan stänger taxametern av. Det är för djävligt, jag har inget socialt liv kvar längre. Jag måste jobba sex, sju dagar i veckan, och knappt ens då går det ihop.

Krisen började märkas för fyra år sedan, men sedan två år tillbaka är det hopplöst. Och mitt upp i alltihopa så tog min fru ut skilsmässa och stack. Så nu delar jag lägenhet med en invandrarkvinna. En gubbe i min ålder som delar lägenhet! 

Nä, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här. För var dag som går så gillar jag pengar mindre. Eller nä, jag gillar inte pengar, punkt slut. Vad är meningen med att samla på sig miljoner när man inte delar med sig?Du vet, kyrkogårdarna är fulla av rika människor. I Egypten vilar faraonerna i sina pyramider. Vad blev det av dem? De är inte mer än stoft.  Att ge en hungrig människa på gatan mat, det den människan ger dig i tacksamhet, det är något du inte kan köpa för pengar. 

Vi kommer till slut fram till min gata. Jag vet inte vad jag ska säga som kan skingra denna kompakta, gråa hopplöshet, och den kalla vinden som sliter i min oknäppta kappa väntar inte på någon; inte heller på goda råd.

Så jag nöjer mig med ett förstulet och (inte så lite) diplomatiskt "Även detta kommer ändras." Varpå han rycker på axlarna, räcker mig mitt bagage, och säger "Det är ett äventyr, livet. Man får se på det på det viset".

Synthesizer, komplett med möbel och pall

Så har vi då Blocket, där var man (eller kvinna) får agera försäljare, layoutare och copywriter. Ibland uppstår ljuv musik. Eller vad sägs om detta mästerstycke till försäljningsargument för en synt (med tillhörande bord och stol i "massiv björk"):

Viktigt är också att den låter bra, och det gör den verkligen. Du kan också spela in med denna synt. Skönt stereoljud med ordentlig styrka är vad denna synt ger ifrån sig.

Till denna synt medföljer också en mycket fin bänk i massiv björk, bänken är i princip NY! /---/ En bra sak med denna bänk är att den har jalusi, att dra ned när man inte använder synten, bra mot damm och annat, och inte minst snyggt att kunna dölja allting. En pall i samma träslag som bänken ingår också, så här får man en komplett musikmöbel, bara att sätta i sladden i väggen och börja spela.

"bara att sätta i sladden i väggen
och börja spela"

 Om detta är av intresse så befinner sig försäljaren i Linköping och heter Jan. Tack till Jesper för tips.