Safe return doubtful

Sitter och tänker på den tid då män var män på riktigt. Ernest Shackleton var en sån. Han ledde en expedition till Antarktis 1914-1916, med målet att korsa kontinenten via en rutt som inte gjorts innan. Livet stod på spel för de män som deltog.  Det var inte heller något han smög med när han efterlyste medlemmar till expeditionen:

Men wanted for hazardous journey. Small wages. Bitter cold. Long months of complete darkness. Constant danger. Safe return doubtful. Honour and recognition in case of success.

Att han faktiskt lyckades rekrytera 27 individer är nästan lika fascinerande som historien i sig: fartyget frös fast i isen, och snart var besättningen strandad i utkanten av norra Antarktis (efter att fartyget krossats av isen). Boken The Endurance: Shackleton's Legendary Antarctic Expedition berättar historien, och illustreras med foton tagna av fotografen Frank Hurley. Inte sedan filmen Alive har jag blivit så rasande imponerad av ett fåtal individers kapacitet att inte bara ge upp.

For Esmé – with Love and Squalor

Att skriva kort tar ofta längre tid än att skriva långt. Det kanske är därför det inte skrivs så många bra noveller.

Jag hade, tills nyligen, aldrig riktigt kommit mig för att undersöka novellens kvaliteter. Långa och tjocka böcker, ju fler sidor desto bättre. Gammal hederlig kvantitet före kvalitet måhända, eller helt enkelt ett resultat av det magert marknadsförda och distribuerade utbudet.

Men så fick jag Salingers 9 stories stucken i handen förra veckan. Fantastiskt! Att med två meningar kunna sätta en karaktär - något många författare inte lyckas med i en hel bok. Njutbart och uppfriskande - direkt från 1953.

lång väg hem från grönsakshandlaren

det har varit too goddang hot här nu ett tag. på morgonkvisten är inte lägenheten till mkt tröst. väggen som vetter mot gatan är helt i glas, och solen ligger på fram till 11. lite tältkänsla.

35 grader eller inte, vissa sysslor kan inte försummas, som att handla ingredienser till gazpachon.

sedan vi flyttade till den nya lägenheten så har Javi fått lov att försöka hitta andra frukt- och grönsakshandlare. den här ligger ganska långt bort, vid Mercado de Vallehermoso. tomater för 40 kronor kilot! bigarråer för 70!

80 kronor fattigare så begav vi oss hemåt med en påse full med ingredienser för gazpachon.
på vägen hem gick vi förbi en affär som jag sett en gång tidigare. i fönstret sitter en ara, och för att komma in måste du ringa på porten. så jag ringde på.

just när jag tänkte ge upp öppnas dörren. jag börjar prata med butiksägaren om hur affärerna (huvudsakligen sålde han ormar o ödlor) går, tillgången på reptiler, om minimarsvinen skulle bli ormmat, om han hört om ngn som tämjt skator, och om aran i buren.

den visade sig vara deras, och hette Jiyo; en färgsprakande yngling på enbart 2,5 år och 8 kilo tung. medan vi pratar snackar Jiyo goja (förlåt, var bara tvungen).

så tar ägaren ut Jiyo ur buren. det var ju så klart mycket upphetsande! jag fick hålla honom på min hand. ägaren sa att Jiyo gillade mig. tja, om faktum att en papegoja höjer och sänker på huvudet repeterade gånger, stirrar på dig och upprepar sitt namn, så kanske det stämmer. lite rädd var jag, de har väldigt kraftiga näbbar, men inga sådana fasoner. två timmar senare hade jag fortfarande märken kvar efter hans klor, men det var det värt.

annars: strejken slut, Spanien i VM final, svullna fötter (varmt). och jag är nästan klar med krig och fred, efter drygt ett halvår med en bedrövlig upplaga med 2000 lösa sidor.

brobyggande litteratur

när jag kom hem från jobbet i dag gick jag direkt till våran concierge piedad. hon sitter där i sin glasbur, det vet jag sedan innan. men i dag gick jag alltså in i trapphuset för första gången, för att fråga henne om det möjligtvis inte hade kommit någon post till mig.

våran concierge heter piedad, är änka och närmar sig de 60. när hennes make gick bort, så tog hon helt sonika över hans jobb som fastighetsskötare. hon skrattar jämt, vinkar och säger " buenos días liza, qué tal!!!!!" osv. jag har alltid tänkt att hon verkar lite bakom flötet. det, eller att hon i hemlighet går in i allas bostäder när de är borta, och att det är därför hon skrattar: våran okunskap om att hon har total koll på oss alla.

och så ser jag att hon läser "dumskallarnas sammansvärjning". jag blir så till mig att jag börjar prata upphetsat och osammanhängande på spanska. hade det varit svenska hade det låtit ungefär så här: "läse du dummeskallernes smmansverjning, åh gy, nämä , jaaa, den ä ju jätteruulig, ja mä läst'en!!". "eh? ja, man skrattar mycket", instämmer piedad hjärtligt.

så när jag gått de 20 stegen till min dörr, och låser upp dörren till lägenheten (utan post) tänker jag: "den där piedad alltså!", nästan lite tillgivet. för läser man dumskallarnas sammansvärjning, då måste det ju finnas ett vaket intellekt med humor på plats. jepp.

från trist fastighetsskötare till festlig intellektuell på mindre än tre minuter. inget får oss att identifiera oss med andra, och gilla dem, så som att se vår smak speglad i dem. narcissism rules.

Dumskallarnas sammansvärjning är, för övrigt, en genialisk, surrealistisk och bisarr historia om en viss ignatius j. reilly och ett visst usa. här är ett smakprov:"When Fortuna spins you downward, go out to a movie and get more out of life." right on the money, säger jag!