Växtvärk och parkettbekymmer

16 dagar skulle jag vara borta. Mina krukväxter skulle behöva vattnas fyra gånger under den tidsrymden. Min rumskamrat skulle sköta om det - "no problems!" sa hon.

16 dagar senare kommer jag hem. Genast ser jag att mitt spinkiga avokadoträd har trillat pinn. Ovanpå topplagret av jord ligger de sorgliga resterna av dess fallna blad.

- Ja den där ja. Jag vattnade och vattnade, men det rann bara ut. Krukan har ett hål i botten", säger rumskamraten, som verkar vilja kompensera plantans hädangång med att hon i alla fall applicerat både flit och iver i sitt uppdrag.

Jag lyfter upp den döda avokadoplantan. Den står på ett lerfat, från vilket allt överflödigt vatten sipprat ut - och herrejävlar hur parketten ser ut. Efter en snabb inspektion konstaterar jag att detta inte var en isolerad händelse; i en av växterna har till och med en liten svampkoloni vuxit fram. Som tur är så var det bara avokadoplantan som stod på ett icke vattenfast fat.

 Nu står plantorna ute på balkongen i ett försök till nöddränage. Och parketten, den blir sig nog aldrig lik.

En oväntad ledighet

Jag klagar ofta över Spanien. Det är för varmt, folk är för högljudda och skrytsamma, de har dålig humor, de trängs i kön, de kör bil överallt, de sopsorterar inte, det är hopplöst att vara vegetarian och det kostar lika mycket att ringa på mobilen som det gjorde -92 i Sverige. Sa jag att de har dålig humor också?

Men så har de helgdagarna. De har inte bara fler än i Sverige - de kommer också helt oväntat. Som i dag till exempel: ledig*! Det fick jag reda på i går.

Ja, emellanåt spricker molntäcket upp, och den spanska solen skiner utan att vara för varm.

*) Jag har frågat runt bland spanjorerna, men ingen verkar veta vad som firas eller hålls heligt: "Who cares? Free day!". Typiskt spanskt.

As good as it gets

Tjo och tjiiiim!

Bilden är från en artikel som handlar om hur bitterhet är dåligt för människan, speciellt då hon blir gammal. Men här var det inga sura miner; man skulle till och med kunna säga att bättre än så här, det blir det inte.

Omvänd psykologi - det tackar man för.

An A for effort

Det har blivit hippt att springa. Och jag försöker. Men det verkar inte falla sig så naturligt som min morfar alltid sa till mig - "Du borde satsa på löpning. Löparkropp!". Analys av svaghetsområden är som följer:

Kläderna: långa och fladdriga mjukisbyxor och t-shirt. Helt fel. Man ska visst ha tajta byxor i blanka material, och något tajt linne i samma material.
Löparstilen: den är ganska långsam och planlös. Men det hindrar inte att jag springer med ganska höga knän och fladdrande armar. Saktmodig och ineffektiv skulle man kunna kalla tekniken.
Uthållighet:  har jag aldrig varit bra på. Mentalt börjar jag leta utvägar från springandet redan de första 100 metrarna. Hur jag lyckas hålla ut mer än första kilometern är lika förvånande för mig som faktum att domedagen aldrig kommer är för Jehovas vittnen.
Stretch: kanske det mest bedrövligaste av allt. Vad- och framlårsstretch som man fick lära sig i skolan, sedan tar det stopp. Jag brukar kolla hur de andra gör, men lyckas inte översätta det ögat ser till den egna kroppens rörelser. Genant är det också när de riktiga atleterna ser hur jag taffligt och ineffektivt härmar dem.

Men ett "A for effort" skrapar jag hur som helst ihop till. Och det är ju något.

Extrainsatt Hallelujah!

Hej! Följ med mig till el Retiro, där det just nu pågår ett religiöst jippo kallat la Jornada Mundial del Juventud - Världsungdomsdagen. Och så klart - påven kommer hit! Häng med nu!

La Fiesta del Perdón - förlåtelsefesten!

Vi tar in 200 syndare åt gången på förlåtelsefesten! Kom och bekänn dina synder i parti och minut.

Katolska flickscouter från Italien, systrarna från Calcutta (Missionaries of Charity), Schönstatt nunnorna, och ett otal anda ordrar och katolska grupper (däribland Det heliga hjärtats slavinnor). Ja, det är vackert med denna religiösa mångfald som trivs tillsammans. 

Totalt beräknas en miljon pilgrimer komma denna vecka: dagens religiösa ledare, och framtidens: ungdomarna. Så när påven anländer i morgon lämnar jag över stafettpinnen till honom, och går på välförtjänt semester.

Recept för framgång

Susanne Eman bor i USA, Arizona. Hon är 32 år, och väger i dag cirka 360 kilo. Därmed är hon världens fetaste mamma. Men hon har lång väg kvar att gå (eller köra sin scooter - gå är svårt), då hennes dröm är att en dag bli världens tjockaste kvinna; något hon beräknar kommer ta 10 år, och en viktökning på 370 kilo. Om hon lever så länge, ska man kanske tillägga.

Det här är hennes dagliga diet:

Breakfast: 6 x eggs scrambled, cooked in butter 468 cals. 1/2 pound bacon 1,168 cals, 4 x potatoes as hash browns 672 cals, 6 x pieces toast with butter 600 cals, 32 ounce cream shake 1,160 cals. Snacking 1 x bag of animal cookies 1,950 cals, 2litre bottle of soft drink 800 cals, 1 x 10.5 ounce bag of barbecue flavour crisps 1,650 cals, 3 x ham and cheese sandwiches 1,576 cals.
Lunch: 3 x beef, bean and green chilli burritos with 1 x cup of sour cream 1,453 cals. Salad (1 head lettuce, 1 cup cherry tomatoes, 1 cup carrots, 1 cucumber, 1/2 cup ranch dressing, bacon bits, 1 cup crumbled cheese, 1 cup chicken 1,479 cals.
Dinner: 12 x filled tacos + 1 x cup sour cream 4,906 cals, 2litre bottle of soda 800 cals, Dessert 8 x scoops vanilla ice cream 2,080 cals, 1 x small pan of brownies 1,200 cals.
Total: 21,962 calories

Det jag undrar är: var får hon matpengarna från? Jag var arbetslös två månader, och hade inte ens råd att lyxa till det med en chipspåse.