Vad som hände med den spanska skatteåterbäringen

Sista inlämningsdagen för deklarationen i Spanien är sista juni. Och här är det self service som gäller. Som utlänning får du ingen information eller blankett hemskickad. Så för tre veckor sedan beställde jag, via deras automatiska telefontjänst, min deklarationsblankett.

Tre veckor gick, och ingen blankett. Jag ringer, och telefonisten frågar vilken min folkbokförda adress är. Jag svarade visst fel adress, men kunde inte få reda på var jag är skriven av telefonisten Pilar. "Gå till skattekontoret i Guzman el Bueno", var hennes sista ord.

Jaha, så i morse anlände jag, fem minuter efter öppningstid. Jämmer och elände: kön ringlade nästan runt kvarteret! Med andra ord: en reguljär folkfest.

Väl inne gick det som smort. Jag blev skickad till rätt avdelning, och behövde inte komplettera med andra blanketter. Jag fick även reda på varför min blankett aldrig blev skickad till mig. Blast from the past: jag är visst fortfarande skriven på Carrer del Carmen, Barcelona.

Så, vad hände i slutändan med den spanska skatteåterbäringen? Noll och tji. Det verkar som att jag för första gången i världshistorien har åkt på att betala restskatt - 500 €. Jag har noll chans att försöka dechiffrera vad papprena egentligen säger, så det är väl bara till att gå till banken och hosta upp slantarna.

Hett hett hett

Det är officiellt. Sommaren har slagit Madrid som en slägga. Luften är som en hårfön på max värme rakt i plytet, och hettan som stiger från asfalten steker fötterna. Och det här är bara början.

Vad innebär då detta i det vardagliga livet? Utegångsförbud mellan 11 och 19, mer eller mindre. Måste man gå ut så går man på the shady side of the road.

Med sin frikostiga AC blir kontoret plötsligt en oas i en knastrig öken.

Wiz kid saves the day

Jag befinner mig i skrivande stund i ett hotell som skulle kunnat vara Joakim von Ankas*. Internet? 4 pund för en timme, 9 för ett dygn! TV? 9.99 kostar det per dygn. Frukost? Det blir 12 extra pund! En konverter? Finns att köpa för 7 pund i receptionen. Och så vidare.

Men så har vi då Ahmed, den unge killen i receptionen. När jag ska betala för internet, så dröjer han med mitt kreditkort vid apparaten, tänker, och säger, "Nah, you're already paying 100 pounds for the room; it's free".

Härliga tider, tycker jag, och spatserar glatt upp till rummet. Jag upptäcker dock snart att internet inte fungerar, och jag inser att jag måste ha en konverter så laptoppen inte tar slut på batteri. Ja visst, de kan skicka upp någon, men vill jag ha konverter så lånar de inte ut - du får köpa. Mutter mutter, tänker jag, och tittar ut på ett regnigt Luton med något grått i blicken.

Efter 5 minuter kommer Ahmed, fixar internet OCH pluggar in min sladd i det engelska eluttaget medelst en plastsked!! "Ok Liz, but don't try this at home", säger och tittar upp på mig över sina Steve Urkle liknande glasögon.

"Wiz kid", väser jag fram, "du har räddat min dag". "Sorry Liz?", säger han, och jag säger helt enkelt "Thanks, now this is what I call service."

*) I en Kalle Anka tidning som jag läste när jag var liten, så hade Joakim von Anka installerat myntapparater i alla eldrivna maskiner i Kalles hem (med syftet att få tillbaka pengar Kalle var skyldig honom tror jag). Ta en dusch? Kostar vettu! Se på tv? Släng i en slant för en halvtimme. Och så vidare.

En enkel betraktelse på Sveriges nationaldag

När det pratas om olika aspekter av att bo utomlands, tycker jag ofta att en aspekt brukar glömmas bort. Nämligen att du för det mesta inte har en susning om vad folk pratar om. Så du får öva på att inta neutrala ansiktsuttryck, som förhoppningsvis uttrycker iaf en mild nyfikenhet. Alternativt nicka instämmande, och säga "Jag älskar den showen/musikern/humorpersonen etc etc!"

I Madrid har jag kommit att vänja mig vid det. Det bara är så (även om det ska tillstås att du kommer en bra bit med Abba, Ace of Base, Ikea och Björn Borg). Men nu när jag är på del två av en kurs i England, och måste delta i gruppsamtal under luncher, kafferaster, middagar etc, så inser jag hur djupt det hela går. Du har noll chans att delta i de flesta samtal av lättare karaktär, när olika populärkulturella fenomen avhandlas. Monty Python och slaget vid Hastings räcker bara så långt.

Det spelar ingen roll om du frågar, för du har ändå ingen koll. Fast jag frågar ju ändå. Bara för att kunna säga "Hmmm...no, no idea what you are talking about." Och le lagomt fåraktigt.

Jabba the cat

Jag är bara tvungen att dela den här lol-katten. För er som inte har en aning vad det här ska föreställa, kolla här.

Me, me, me

Jag vet inte om det här (den inringade kommentaren) bara är ett enstaka exempel på gammeldags enfald och dumhet. Men med nya tider och nya teknologier så tas det hela ibland till oanade höjder.

Det här är inte en facebookuppdatering, eller en polemisk nyhet. Det här är en notis om någon som dött, och "Stolt släkting" har valt att kommentera om hur stolt hon/han är över sin familjs ingripande. Va? Om det hade varit en närstående till mig så hade jag storknat över denna förmätna smaklöshet.

Svenska staten borde göra det obligatoriskt att utbilda folk i sociala medier...eller införa böter för dylika övertramp.