Tankar medan min tallrik töms av hungriga händer

Ett nytt fenomen har smygit sig in i den madrilenska stadsbilden. Bänka er, för nu erbjuder Madrid inte bara ett stadigt ökande antal hemlösa och tiggare i gatuhörn och tunnelbana, "vanliga" spanjorer skjutandes kundvagnar med metallskrot, eller tömmandes pappersinsamlingscontainrar. Nu kan du dessutom få uppleva livs levande människor som kommer fram till bordet på terassen där du sitter och äter, för att be om dina matrester. Brödskarvar, köttlösa kycklingben, bortskurna fettslamsor - det slukas, och fort går det.

Klyftorna mellan de som har och inte har börjar bli så avgrundsdjupa och vida att det ter sig som en ny form av postkolonialism. Fast på hemmaplan, utan att lämna Europa. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan detta kommer förklaras genom någon förklädd variant på de rasbiologiska ideologierna från det gamla Europa. Och de som har, de kommer bli så nöjda - det är inte vårt ansvar!

När du har en barfota gravid kvinna framför dig, som med smutsiga händer plockar resterna från din tallrik - då är det svårt att skapa det nödvändiga avstånd som behövs för illusionen om att vi är på väg åt rätt håll; att idéen om människans okränkbara värde kanske inte var mer än en paragraf på ett papper som skrevs för länge, länge sedan.