strejk

det är strejk på tunnelbanan här. den började i måndags, med 50 % service garanterad . igår och idag 0% service. överfulla bussar, trafikkaos och fotgängare som stretar sig fram längs de avgastäta gatorna för att komma till jobbet. så går det när du tar metron från 2 miljoner madrileños som nyttjar kommunaltransporten.

så vad gör man då? man tar cykeln, jajjemen. efter omständigheterna har det gått ganska bra, enda skadan jag lidit har varit att rövballarna är mycket ömma efter nästan ett år utan att cykla.

tyvärr finns det inga cykelvägar här, så antingen riskerar man livet i körfilerna, eller så cyklar man på trottoaren. jag har valt trottoaren, men inser att det inte är hållbart; det är svårt att inte bli hätsk mot det väldigt godtyckliga rörelsemönstret man som cyklist iakttar bland fotgängarna.

varför de strejkar? som ett resultat av det åtstramningspaket Spanien nu tvingas införa så ska lönerna för statligt anställda sänkas eller frysas. metropersonalen skulle få lönen sänkt med 5%. återstår att se om de får igenom sina krav. enligt tidningen el país har strejken kostat 6,4 miljoner € - bara i förlust av passagerarinkomster (och totalt ville man spara 8 Miljoner € under 2010). lägg sedan till kostnader i form av förlorad arbetstid, olyckor, extra busspersonal och busshyra, trafikpolisnärvaro etc etc.

strejk alltså!

El doble: en studie i kundbelöning

el doble på gatan rios rosas. där vet de hur man häller upp fatöl i små dricksglas, á 1.40 € per caña. det är inte mycket mer än ett hål i väggen, men jag gillar det - gillade det från första stund.man kan kolla på gamla farbröder, på medelålders par och..tja, folk i min ålder.

men framför allt så kan man kolla på tapashierarkin. trogna kunder kan få flera sardiner, chips och oliver; allt i en tapas. vanligt folk får nöja sig med en tandpetare som stoltserar med ett stycke ansjovis, en oliv samt en paprikaslamsa. jag tillhör kategorin som får nöja sig med fattiga tandpetare.

annat var det förr, när vi bodde mittemot el doble. efter månader av trohet kunde jag få chips OCH tandpetarvarianten. en gång fick jag till och med en minibläckfisk. den fick mig att kväljas, mycket obehagligt. men jag svalde den tappert, trots kväljningarna, och gjorde med skrynklat ansikte tummen upp mot den slitna bartendern. svettig stapplade jag ut, men liksom nöjd ändå. jag hade passerat en gräns, genomgått en invigningsrit. jag visste att nu tillhörde jag den privilegierade kretsen. jag var en guldkund.

någon vecka senare flyttade vi. nu går det veckor mellan besöken, och jag är tillbaka på noll, tillbaka till tandpetarstadiet. de är bräckliga på det viset, de monetära relationerna.

This is the stuff that dreams are made of

...och så var de för små. synd på så rara ärtor; jag blir väldigt sällan betagen i skor, men här såg jag mig själv stäppa lätt som fred astaire, förkroppsliga kombinationen av maskulin sofistikation och femenin lätthet. efter en uppvisning i obstinat "jag ska få på mig dem" i bästa askungens elaka systrar-anda, medgav jag underlag, steg ut i regnet och begav mig hem.

den obefläckade avlelsens kvarter: revisited

glömde laptoppen hemma i dag, insåg det först när jag kom fram till jobbet. att åka hem igen, och sen tillbaka skulle tagit närmare en timme. föga tilltalande scenario. som tur var är javi ledig den här veckan, så han var snäll nog att hoppa på metron och åka ut till barrio de la concepción, mitt jobbmetrostopp. man ska ha tur ibland. barrio de la concepción betyder "den obefläckade avlelsens kvarter". spanjorerna gillar att det här katolska temat. de gillar inte att kalla ting vid sitt rätta namn. någon dag ska jag tillägna ett helt inlägg om det här kvarterets typer, dofter och företeelser.

ska köpa biljetter till way out west imorgon. way out west är festivalen som har allt: koola artister, göteborgare i mängder, ett bra läge i slottsskogen och en animerad logga med vajande plantor. varför har de då inte endagarsbiljetter? och bob dylan, när jag ändå är i farten.

för övrigt var det krappy väder i dag, riktigt blygrått och dant, inte mer än 17 grader. nästan som att vara hemma. jag tror jag röstar för lite miyazaki som botemedel. det får nog bli kikis expressbud -förtjusande animerad rulle (som allt annat miyazaki gör).

brobyggande litteratur

när jag kom hem från jobbet i dag gick jag direkt till våran concierge piedad. hon sitter där i sin glasbur, det vet jag sedan innan. men i dag gick jag alltså in i trapphuset för första gången, för att fråga henne om det möjligtvis inte hade kommit någon post till mig.

våran concierge heter piedad, är änka och närmar sig de 60. när hennes make gick bort, så tog hon helt sonika över hans jobb som fastighetsskötare. hon skrattar jämt, vinkar och säger " buenos días liza, qué tal!!!!!" osv. jag har alltid tänkt att hon verkar lite bakom flötet. det, eller att hon i hemlighet går in i allas bostäder när de är borta, och att det är därför hon skrattar: våran okunskap om att hon har total koll på oss alla.

och så ser jag att hon läser "dumskallarnas sammansvärjning". jag blir så till mig att jag börjar prata upphetsat och osammanhängande på spanska. hade det varit svenska hade det låtit ungefär så här: "läse du dummeskallernes smmansverjning, åh gy, nämä , jaaa, den ä ju jätteruulig, ja mä läst'en!!". "eh? ja, man skrattar mycket", instämmer piedad hjärtligt.

så när jag gått de 20 stegen till min dörr, och låser upp dörren till lägenheten (utan post) tänker jag: "den där piedad alltså!", nästan lite tillgivet. för läser man dumskallarnas sammansvärjning, då måste det ju finnas ett vaket intellekt med humor på plats. jepp.

från trist fastighetsskötare till festlig intellektuell på mindre än tre minuter. inget får oss att identifiera oss med andra, och gilla dem, så som att se vår smak speglad i dem. narcissism rules.

Dumskallarnas sammansvärjning är, för övrigt, en genialisk, surrealistisk och bisarr historia om en viss ignatius j. reilly och ett visst usa. här är ett smakprov:"When Fortuna spins you downward, go out to a movie and get more out of life." right on the money, säger jag!