El doble: en studie i kundbelöning

el doble på gatan rios rosas. där vet de hur man häller upp fatöl i små dricksglas, á 1.40 € per caña. det är inte mycket mer än ett hål i väggen, men jag gillar det - gillade det från första stund.man kan kolla på gamla farbröder, på medelålders par och..tja, folk i min ålder.

men framför allt så kan man kolla på tapashierarkin. trogna kunder kan få flera sardiner, chips och oliver; allt i en tapas. vanligt folk får nöja sig med en tandpetare som stoltserar med ett stycke ansjovis, en oliv samt en paprikaslamsa. jag tillhör kategorin som får nöja sig med fattiga tandpetare.

annat var det förr, när vi bodde mittemot el doble. efter månader av trohet kunde jag få chips OCH tandpetarvarianten. en gång fick jag till och med en minibläckfisk. den fick mig att kväljas, mycket obehagligt. men jag svalde den tappert, trots kväljningarna, och gjorde med skrynklat ansikte tummen upp mot den slitna bartendern. svettig stapplade jag ut, men liksom nöjd ändå. jag hade passerat en gräns, genomgått en invigningsrit. jag visste att nu tillhörde jag den privilegierade kretsen. jag var en guldkund.

någon vecka senare flyttade vi. nu går det veckor mellan besöken, och jag är tillbaka på noll, tillbaka till tandpetarstadiet. de är bräckliga på det viset, de monetära relationerna.