brobyggande litteratur

när jag kom hem från jobbet i dag gick jag direkt till våran concierge piedad. hon sitter där i sin glasbur, det vet jag sedan innan. men i dag gick jag alltså in i trapphuset för första gången, för att fråga henne om det möjligtvis inte hade kommit någon post till mig.

våran concierge heter piedad, är änka och närmar sig de 60. när hennes make gick bort, så tog hon helt sonika över hans jobb som fastighetsskötare. hon skrattar jämt, vinkar och säger " buenos días liza, qué tal!!!!!" osv. jag har alltid tänkt att hon verkar lite bakom flötet. det, eller att hon i hemlighet går in i allas bostäder när de är borta, och att det är därför hon skrattar: våran okunskap om att hon har total koll på oss alla.

och så ser jag att hon läser "dumskallarnas sammansvärjning". jag blir så till mig att jag börjar prata upphetsat och osammanhängande på spanska. hade det varit svenska hade det låtit ungefär så här: "läse du dummeskallernes smmansverjning, åh gy, nämä , jaaa, den ä ju jätteruulig, ja mä läst'en!!". "eh? ja, man skrattar mycket", instämmer piedad hjärtligt.

så när jag gått de 20 stegen till min dörr, och låser upp dörren till lägenheten (utan post) tänker jag: "den där piedad alltså!", nästan lite tillgivet. för läser man dumskallarnas sammansvärjning, då måste det ju finnas ett vaket intellekt med humor på plats. jepp.

från trist fastighetsskötare till festlig intellektuell på mindre än tre minuter. inget får oss att identifiera oss med andra, och gilla dem, så som att se vår smak speglad i dem. narcissism rules.

Dumskallarnas sammansvärjning är, för övrigt, en genialisk, surrealistisk och bisarr historia om en viss ignatius j. reilly och ett visst usa. här är ett smakprov:"When Fortuna spins you downward, go out to a movie and get more out of life." right on the money, säger jag!