När jag var liten var jag synnerligen förtjust i att inta horisontalläge med en bra fantasybok och en godispåse. Att helt och fullt låta mig uppslukas av en medryckande historia i ett land långt, långt borta, timmar i sträck. Godiset, ja det var bara mer ved på brasan, för att maximera njutningen av denna passiva form av eskapism med lite gött knaster på hjärnbarken.
Med åren har det blivit mer och mer sällsynt att jag agerar en modern Madame Bovary. Men då och då händer det att något fångar mitt intresse, och jag ger mig hän till denna hedonistiska ritual. Nu senast var det något så fånigt som True Blood. En serie som har alla ingredienser för en effektiv och fullständigt absorberande verklighetsflykt: övernaturliga varelser, kärlek, action, osannolika utvecklingar och cliffhangers tills du säger "mercy me!"
I går tog det slut på True Blood. Så efter 36 intensiva avsnitt uppdelade på tre säsonger, sitter jag här. Cold turkey.
Apropå cold turkey; jag är rädd att jag kommer att återkomma till det ämnet, då jag nu sitter med enkom 12 snusar på tobakskontot. Jag är rädd att den spanska tullen har konfiskerat den senaste skeppningen som mor skickade.
