An A for effort

Det har blivit hippt att springa. Och jag försöker. Men det verkar inte falla sig så naturligt som min morfar alltid sa till mig - "Du borde satsa på löpning. Löparkropp!". Analys av svaghetsområden är som följer:

Kläderna: långa och fladdriga mjukisbyxor och t-shirt. Helt fel. Man ska visst ha tajta byxor i blanka material, och något tajt linne i samma material.
Löparstilen: den är ganska långsam och planlös. Men det hindrar inte att jag springer med ganska höga knän och fladdrande armar. Saktmodig och ineffektiv skulle man kunna kalla tekniken.
Uthållighet:  har jag aldrig varit bra på. Mentalt börjar jag leta utvägar från springandet redan de första 100 metrarna. Hur jag lyckas hålla ut mer än första kilometern är lika förvånande för mig som faktum att domedagen aldrig kommer är för Jehovas vittnen.
Stretch: kanske det mest bedrövligaste av allt. Vad- och framlårsstretch som man fick lära sig i skolan, sedan tar det stopp. Jag brukar kolla hur de andra gör, men lyckas inte översätta det ögat ser till den egna kroppens rörelser. Genant är det också när de riktiga atleterna ser hur jag taffligt och ineffektivt härmar dem.

Men ett "A for effort" skrapar jag hur som helst ihop till. Och det är ju något.