Åter i Madrid tar jag en taxi hem. Chauffören är kort, verkar åldrar i förtid, hopsjunken. Som om tyngden av världens sorger vilade på hans axlar.
Han svarar enstavigt på mina frågor. Ända tills jag frågar om han ofta kör kunder till flygplatsen, och om han då brukar stanna där för att vänta in nästa kund.
Nu för tiden får man vänta två, tre timmar på en ny kund efter att man kört någon till flygplatsen. Mina arbetspass ligger på16 timmar - sedan stänger taxametern av. Det är för djävligt, jag har inget socialt liv kvar längre. Jag måste jobba sex, sju dagar i veckan, och knappt ens då går det ihop.
Krisen började märkas för fyra år sedan, men sedan två år tillbaka är det hopplöst. Och mitt upp i alltihopa så tog min fru ut skilsmässa och stack. Så nu delar jag lägenhet med en invandrarkvinna. En gubbe i min ålder som delar lägenhet!
Nä, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här. För var dag som går så gillar jag pengar mindre. Eller nä, jag gillar inte pengar, punkt slut. Vad är meningen med att samla på sig miljoner när man inte delar med sig?Du vet, kyrkogårdarna är fulla av rika människor. I Egypten vilar faraonerna i sina pyramider. Vad blev det av dem? De är inte mer än stoft. Att ge en hungrig människa på gatan mat, det den människan ger dig i tacksamhet, det är något du inte kan köpa för pengar.Vi kommer till slut fram till min gata. Jag vet inte vad jag ska säga som kan skingra denna kompakta, gråa hopplöshet, och den kalla vinden som sliter i min oknäppta kappa väntar inte på någon; inte heller på goda råd.
Så jag nöjer mig med ett förstulet och (inte så lite) diplomatiskt "Även detta kommer ändras." Varpå han rycker på axlarna, räcker mig mitt bagage, och säger "Det är ett äventyr, livet. Man får se på det på det viset".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar