Jag befinner mig i skrivande stund i ett hotell som skulle kunnat vara Joakim von Ankas*. Internet? 4 pund för en timme, 9 för ett dygn! TV? 9.99 kostar det per dygn. Frukost? Det blir 12 extra pund! En konverter? Finns att köpa för 7 pund i receptionen. Och så vidare.
Men så har vi då Ahmed, den unge killen i receptionen. När jag ska betala för internet, så dröjer han med mitt kreditkort vid apparaten, tänker, och säger, "Nah, you're already paying 100 pounds for the room; it's free".
Härliga tider, tycker jag, och spatserar glatt upp till rummet. Jag upptäcker dock snart att internet inte fungerar, och jag inser att jag måste ha en konverter så laptoppen inte tar slut på batteri. Ja visst, de kan skicka upp någon, men vill jag ha konverter så lånar de inte ut - du får köpa. Mutter mutter, tänker jag, och tittar ut på ett regnigt Luton med något grått i blicken.
Efter 5 minuter kommer Ahmed, fixar internet OCH pluggar in min sladd i det engelska eluttaget medelst en plastsked!! "Ok Liz, but don't try this at home", säger och tittar upp på mig över sina Steve Urkle liknande glasögon.
"Wiz kid", väser jag fram, "du har räddat min dag". "Sorry Liz?", säger han, och jag säger helt enkelt "Thanks, now this is what I call service."
*) I en Kalle Anka tidning som jag läste när jag var liten, så hade Joakim von Anka installerat myntapparater i alla eldrivna maskiner i Kalles hem (med syftet att få tillbaka pengar Kalle var skyldig honom tror jag). Ta en dusch? Kostar vettu! Se på tv? Släng i en slant för en halvtimme. Och så vidare.
Kan lätt se framför mig hur det är frukostbordet på Movägen som var platsen för denna läsning =)
SvaraRadera//Anna